FREDRIK LARSON

FREDRIK LARSON

Alla kommer till tals

Nöje, musikPosted by Fredrik Larson Thu, November 19, 2009 10:48:32
TV4 gör så kallad undersökande reportage och har under två söndagar granskat den så kallade sanningsrörelsen. Syftet med programmet tycks vara att sätta likhetstecken mellan ”sanningsrörelsen” och ”antisemitism”. Som om ungefär var femte ung i vårt land skulle vara kriminell, rasist och antisemit.

Medier har idag blivit en maktfaktor själv, kanske den största, och låter sig inte själva granskas. Därför får vi den här typen av usla reportage. Vinklade, fulla av egna åsikter och rena kränkande mot vissa personer, i detta fallet vänsterpartisten Egon Frid och förläggaren Lasse Wilhelmsson. Bara för att de ifrågasätter normen. Etablissemanget. Aja baja. Gör vad du vill här i världen men peta inte i den hand som föder dig.

Förhoppningsvis kokar det nu i bloggvärlden. Denna vår fria maktfaktor som Jan Guilliou avfärdar som oriktig media.

Det är lätt för etablerad media att göra oss otrygga, få oss att känna stämpeln tryckas i pannan. Vanligt folk har inte en chans att yppa någonting i våra traditionella medier. Tillochmed ordet "vanligt folk" är beslaget av Göran Hägglund i sitt angripande av den så kallade elitvänstern, entiteten "vanligt folk" är något som Hägglund mfl ska skydda och försvara inför något ingen vet är. Sverigedemokrater har lika fritt spelrum i tidningar o teve och i den nationalistiska rörelsen finns endast perverterade idéer fernissade med en ny retorik. Konstigt att de som pratar om ”svenskt” och ”folkligt” inte på några sätt företräder vare sig svenska eller folkliga intressen. SD och även kristdemokrater, drömmer om en kristen, platt femtiotalsskola där alla blonda barnen sjunger urbota fåniga psalmer i total brist av både poesi och humor. SD och kristdemokrater drömmer om samma kristna hierarki som vi alltid haft, som skapat så sjukt mycket skam, skuld, rädsla. Den kristna rörelse som under århundraden trott sig vara vår andliga kraft i samhället blev istället raka motsatsen. befolkad av ett prästerskap som endast pratar och pratar och pratar och inte hör sig själv längre utan fortsätter knäböja inför sina gudar, rabblande sina meningslösa böner (också de förlorade på poesi o humor) och ockuperande våra kyrkor. Som står tomma. I väntan på Jesus. I väntan på sin församling. Som inte kommer.
Jag inbillar mig att varken sverigedemokrater eller kristdemokrater sitter på de hårda träbänkarna för att underkasta sig någon gud.
De drömmer endast om att folk ska underkasta sig dem och deras tvådimensionella idéer.

Och folk då, vanliga politiskt ointresserade människor som går till jobbet, hämtar barnen, betalar lån, tittar på Idol och Melodifestival; vi vandrar förbi alla dessa vackra kyrkor i alla våra städer. Vi har glömt varför de står där. Vem som byggde dem. Och varför. En del musiker intar dem kring jultid. Dock sjungande de gamla, icke fungerande, drömmarna om kärlek och närhet. Christer Sjögren och Magnus Carlsson i all ära, men de har inte och kommer aldrig att förnya någonting som sångare. De besjunger livet i kristen anda. Något vi alla måste ha fått nog av. Eller är vi så urholkade av mening att vi bara har nostalgi kvar?

Jag älskar städer.
När folk sover.

Som nittonåring körde jag ut morgontidningar i Ängelholm under helgerna. Petade tidningar i brevinkast efter brevinkast. Snabba steg i trapphusen, kors och tvärs över gator och trottoarer. Nedsläckt överallt, tyst. Ibland någon överförfriskad på väg hem, vingligt med huvudet böjt. I den tystnaden framträdde själva staden med all sin skönhet. Tegelfasader, taksprång, marmortrappor, utmejslade dörrar och fönster. Gatsten. Skyltfönster. De där nätterna i mitten på åttiotalet lärde jag mig älska städer, tystnad och ensamhet. Jag har nattvandrat i Göteborg, Halmstad, Karlskrona, Lund, Helsingborg och upptäckt sidor som många bara går förbi, tar för givna, inte ser varken mening eller historia i. Vi glömmer mer än vi kommer ihåg.

Den skola vi haft och den skola vi har får oss inte att se, eller lyssna. Skolan får oss inte att tänka själv. Skolan är endast en instution för politiska agendor – där en viss livsåskådning och historiebildning helt enkelt bankas in i oskyldiga barn. Människans krig har inte upphört och med den livsåskådning politiska partier företräder kommer inte föda fred. Miljoner oskydliga offer i krig mellan livsåskådningar är inte fred.

Jag minns Ängelholm, den lilla ort i nordvästra Skåne. Jag minns första dagen i den världen. Uppå cykeln in till skolan, Parkskolan, Kungsgårdsskolan, Rönneskolan. Alltid denna cykel parkerad i cykelställ tillsammans med hundra andra cyklar. Sen in i klassrummen. För skolning. För bildning. Bildningen av uppfattning, tankesätt. Vi lärde oss rabbla texter, formler, halsbrytande grammatik. Vi lärde oss världskartan. Människans historia, sett ur vårt självgoda perspektiv så klart. Vi lärde oss vår politiska konstitution. Fast vi förstod inte den. För vi lärde oss inte att tänka själv.
Mitt enda intresse var att teckna. Och sporta.
Ingenting fäste i min hjärna. Jag glömde mer än jag kom ihåg.

I sjuan tappade jag allt mitt intresse. Kvar återstod endast mammas undran.

Skolan hade ingen poäng. Inte alls. Skolan har ingen poäng idag heller. Poäng är bara något vissa elever jagar för att ta sin plats i ett poänglöst samhälle.

Skolan är även idag en institution för politiska idéer. Vi lär oss inget. Och pappskallarna i folkpartiet med en svans av tankesmedjor presenterar idéer så fjärran liv och lust vi bara kan komma. Dessa retoriskt tränade människor vill bara impregnera en livsåskådning. De önskar inte fria människor. För då upphör den hierarki som råder. Då upphör deras egen roll. Vad vi ser idag är hur den etablerade eliten gör sitt yttersta för att bibehålla sitt grepp, och att bibehålla nuvarande system. Nuvarande konstitution.
Men vi lever inte längre i antingen/eller samhälle. Vi lever i både/ock.
När rörelser som sprids över Internet, som media försöker kväva genom sina retoriska metoder, så presenteras inte en annan världsåskådning att följa. Vad som presenteras är endast en annan syn. En syn vi varken behöver höja som gud eller sänka som avfall.

Internet erbjuder en poäng. Nämligen att budskap och kunskap fritt kan läggas fram. Vi kan uttrycka vad vi vill. Ohämmat. Och den orkester av guld och skit som lagras över jordens servrar är vad vi bär i våra huvuden. I vårt kollektiva medvetande. Och där har vi den globaliserade världen politiker pratat om i årtionden.
Vi kan ge oss fan på att samma pratkvarnar gör sitt yttersta för att skära i den friheten också.
FRA, Ipred-lagar är tydliga exempel på att politiker inte förstår, eller önskar, frihet.

Jag älskar städer. Tysta, sovande, drömmande städer. Stängda butiker, tystad kommers. När bilar står parkerade längs gatorna. Stilla. När datorer står avstängda. När drömvärlden återinträder i våra medvetanden. När verklighetens scenerier får liv i var och en. När arketyper visar sitt rätta ansikte och skiftar likt vinden bara vi tar ett steg. När krigen, dramerna, konflikterna stillas. När idén om världen inte ens existerar utan upplöses i en film. Filmen om oss själva. Jag älskar städer, när alla människor är människor och inte skådespelare i verklighetens teaterscen. I drömmen upplöses våra roller och identiteter. Och städerna väntar oss att vakna och ta lite nya steg. Kanske prova en väg. Nya tider. Att säga något nytt. Att göra något nytt. Att kanske till och med stanna upp och låta händelser bara passera. Att låta tidsillusionen ha sin gång. Den måste ju ändå upphöra. Mayan. Kulissen.
Vi kan bara riva den själv.
Städer kommer stå kvar. Vatten kommer bäras, ved att huggas.
Drömmen vill inte endast sova, drömmen vill vara vaken. Drömmen vill leva.

Ett drömlöst samhälle är ett dött samhälle.

Och den politiska visionen idag är ett drömlöst samhälle. Och snart drar ännu en valkarusell igång där politiker, retoriker kommer valsa tillsammans med reportrar, nöjesfolk, skådespelare i en mediacirkus utan hejd. Den etablerade ordningen kommer spela på alla sina fingrar, med alla medel för att övervinna makten över oss. För att spela på våra behov av ledare. Av monetära system. Av överstatlighet. Av världsregering. Och den vägen är endast möjlig i en värld där människor inte tar ansvar för sina liv. För sin egen historia. För sina drömmar.
De känslor vi har, de bär vi oavsett. De måste ut.
De drömmar vi bär önskar inget hellre än ett erkännande!
Nu. Och sedan, oavsett vad det innebär. Frihet...

För att citera Rumi:

Kärlek är inget lågmält resonemang
Dörren dit är förödelse
Fåglar gör vida cirklar av sin frihet
Hur bär de sig åt?
De faller
Och i fallet
Får de vingar


Jag känner några personer som varit med om svåra händelser i barndomen. Händelser som orsakat svåra trauman, som också tagit sig i uttryck i missbruk, fysiska sjukdomar, våldsamma upprepningar av själva traumat. Gemensamt för samtliga dessa personer är att så länge de gör sig till offer under det som hänt, så länge de skyller på andra om sin egen situation, sitt missbruk – lika länge stannar de i sin egen växt.
De styrs helt och hållet av ett känslodramas nycker. De är överlåtna åt ödet.
Samtliga personer har också haft en vändpunkt i livet. En situation där de bestämmer sig för att leva, för att faktiskt skapa sig ett annat, oändligt mycket rikare liv. De fattade alla ett beslut.
I det beslutet ingick också att möta den förövare som fanns till traumat. Själva upphovsmannen. Och i det mötet fanns ingen annan väg än total förlåtelse. Total försoning.
Här har de flesta människor problem. Hur kan man förlåta exempelvis att någon förgripit sig på ett litet barn?
Den stora frågeställning som gäckat mänskligheten under många livstider är: har jag rätt att döda en annan människa som begått ett, av många, oförlåtligt brott? Har jag rätt att åsamka en annan människa samma våld hon orsakat?

Vad som händer med ett barn som förgrips är att barnet försvinner ur sin egen kropp. Hon, eller han, lämnar sig själv i samma stund som övergreppet sker. Därefter tar barnet upp stafettpinnen:
”Det var mitt fel! Jag är skyldig! Jag är inget värd!”
Och i den totalt raserade självbilden uppkommer mängder av missbruksbeteenden. Listan kan göras lång. Gemensamt för alla missbrukare är skuldkänsla. Nattsvart sådan. Tillintetgjord självkänsla och självvärde. Och det självvärdet speglas av livssituationen. Hemlös, tandlös, drogad, alkoholiserad osv – en situation som ofta döms rakt av en oförstående omgivning. Utav samma personer som gärna kräver hårda straff för kriminella. Som har så ringa uppfattning av livets tuffa villkor att hon blivit blind för sann rättvisa. Därför att sann rättvisa förutsätter begrepp som förlåtelse och försoning – oavsett om du är offer eller förövare. En förlikning av själva brottet bör leda till en känslomässig upplösning, en katarsis.

Det är inte så som många tror att offret försonas först när gärningspersonen straffas. Våra rättstater har ännu inte kommit ifrån den här dualistiska modellen som faktiskt förutsätter just offer och gärningsmän. Personligen tror jag det handlar om att vi i nuvarande samhällskonstitution behöver spela ut dessa roller vi bär inom oss. Alltför många människor i samhället låter andra vara aktörer i sina liv. Vi har våra hjältar och banditer. Vi glor på teve och identifierar oss med alla möjliga personligheter, vi går igång utav bara fan om det uppstår tumult mellan vissa så kallade, kända människor. Exempelvis Tomas Di Leva och Zinat Pirzadeh – deras lilla tvist blir genast en tabloid företeelse som sätter igång massor av känslor – känslor vi inte kan hantera. Någon måste genast vara skyldig och en annan är offer.
Samtliga tevesåpor eller dokusåpor blir de dockhus vi begravde i våran barndom. Men vi sitter där än, pojkar och flickor, och stuvar om i våran föreställningsvärld. Vi bygger våra luftslott.

Mänsklighetens har bevittnat och utfört ofattbara brott, ibland klassat som folkmord. Ursprungsbefolkningar som indianer, eller Stalins utrensning av oliktänkande och förintelsens offer. Irakkrig, balkanländerna, ockupationer i Gaza med flera. Slaveri, deportering, massmord. Mängder av folkgrupper har utsetts till svarta får och börjat att utrotas. Och vi får lära oss att det är rätt! Människans historieundervisning är i total brist på helhetssyn. Därför fortsätter krigets galenskaper. Understödd av i stort sett hela västvärldens etablerade media.
Kollektiva trauman innebär samma svåra prövning för hela folkgrupper som vid personliga tragedier. De som drabbats har ingen annan väg än förlåtelse och försoning med sina förövare. Även om förövaren numer är sex fot under jorden och uppstigen i andra dimensioner så återstår för yngre generationer att fortsätta förlåtelsen. Och för exempelvis det tyska folket innebör det att försonas med sin föräldragenerations oerhörda övergrepp. Det amerikanska folkets övergrepp mot sin inhemska befolkning har såvitt jag vet inte ens börjat. Fortfarande trampar deras ledare omkring i marker de inte ska vara. Det amerikanska folkets högmod tycks sakna all sans, alla gränser. Istället impregneras vi i väst allt mer av den hållningen. Vi till och med hyllar den. Att Nobels fredspris går till Barack Obama är bara det ett hån mot mänsklighetens önskan av fred. Fredspris har lämnats till andra förövare som Henry Kissinger, så det är inget nytt. Gärningsmän premieras, de tjänar ett syfte som tydligen måste upprätthållas av en enig demokrati.
Antagligen kommer det här utdelandet av Nobelpris att ceremonieras i svensk television, betald av oss vanliga dödliga och där bland kändisar, kungligheter, politiker och högt uppsatta affärsmän kommer det travas så högt att de antagligen når himlens tak. Men du är inte inbjuden. Du kommer aldrig att bli inbjuden i dessa kretsar. Du förväntas endast sitta framför teven, betala din skatt, dina avgifter och se till så att samhällsdramat kan fortsätta. Skådespelet är tydligen viktigt av flera anledningar. Snart ska vi samtliga också bekosta Viktorias och Daniels bröllop. Vickan och Danne, typ. Vi låtsas vara inbjudna. Men vad vi gör att är fortsätta pynta i dockhuset.
Men vi är inte barn längre. Vi kan inte sitta med våra Ken och Barbiedockor och tro på en låtsasvärld som bara innebär trygghet. Mamma och pappa kan inte bära oss livet ut. Vi behöver ta ansvar. Att ta ansvar genererar också enorma mängder energi. Energi som vi låter slumra.

Läs Calle Rhebinders blogg som pekar på den kollektiva våldtäkt vi alla utsätts för:

Underhållningsbranschen kommer göra sitt yttersta för att skänka oss än mer droger. Droger i form av gratis musik, gratis film, gratis program. Reklamfinansierad sörja. Debatt pågår just nu om upphovsrättens varande eller inte. Det är en av anledningarna till att Piratpartiet stövlar in i riksdagen. De vinner mark och slåss för upphovsrättsliga frågor, integritetsfrågor och att Internet fortsätter vara ett fritt kommunikationsnät. Många krafter verkar för att styra och kontrollera och Piraterna har dragit svärdet. Även inom etablerade partier är upphovsrättsfrågor en tydlig vattendelare. Läs Anders Widéns lysande blogg

Dock, en sak som jag själv upplever, är att musik som konstform fullständigt sålts ut av både de stora skivjättarna och alla de datanördar som ska fildela något det överhuvudtaget inte äger.

De som drabbas har varit, och är, små oberoende skivbolag och distributörer, enskilda artister, författare, filmare, filmproducenter etc.

Spotify ägs delvis av mediajätten Sony. Och de ofattbart små summor som delges artister är skrattretande. Men det är ju enkelt och kul att klicka runt i en gratisvärld och låta musiken snurra vidare utan engagemang och framförallt tacksamhet för själva upphovspersonerna. De som en gång skrev låtarna.
Mediajättar tjänar inte artisterna, konstnärerna och upphovsmännen – de tjänar på dem!

Jag tror vi befinner oss i en brytpunkt. Tiden faller och skyndar på många processer. KRAV-märkta varor och Rättvisemärkta produkter börjar få uppsving hos oss konsumenter. Marknaden följer. Medvetenhet ökar, förhoppningsvis, vi börjar se att en kaffeodling i Bolivia ägd av odlarna själva, kanske kostar någon krona extra men genererar skola, utbildning och livskvalité. Vi upprättar en relation till varan och varans upphov! Enkelt!

Likaså är det med all konstverksamhet. Den ofattbara snedfördelning som råder och understöds av en mediabransch är helt enkelt inte hållbar den heller.
Begreppet Hållbar utveckling innebär så mycket mer än att välja en specifik vara i en butik. Det innebär att bli medveten om vad vi köper, från vem, och hur förhållanden ser ut. Vilka krafter stödjer vi i alla delar av våra liv? Hur vill vi ha det? Ska vi fortsätta vara offer i en konsumtionslögn eller ska vi börja ta ansvar för de människor vi har omkring oss, för våra egna upplevelser, våra trauman. Ska vi ha en mediaindustri som endast göder behoven av offer/gärningsmän, hjältar/banditer, idoler/knäböjare. Eller ska vi ha en omvärld som inspirerar oss och våra egna begåvningar.
Likasom mindre oberoende artister, som jag själv, behöver återta sin egen makt från storbolag och skapa mer intim relation till lyssnare och köpare så behöver även jag som konsument skapa relation med allt det jag konsumerar. Här finns internet som en helt ny marknadsplats och business kan startas utan att vara tyngd av lokalhyror, öppettider och butiksanställda.

Det monetära systemet vi har är också en industri som säger sig ta ansvar för de pengar vi tjänar. Men så är inte fallet, det här är alldeles uppenbart och kommer under nästa år bli än mer tydligt. En ekonomisk reform kommer att ske, det är jag övertygad om, och den kommer att vara räntefri, icke skuldsättande och otidsbunden. Den kommer innefatta reella och konstruktiva värden. Inte som idag, fiktiva och destruktiva. Men även här kan underverk skapas på några veckor om bara tillräckligt många väljer att lägga sin tid, sina pengar, sin konsumtion på något av värde.

Har ni tänkt på vad som ger mest av värde? Att ge tid åt varandra. Att vara nära. Att vara här. Allt av värde för oss människor förutsätter närvaro. Likaså är det med keramiker som lägger sin kärlek och tid i sina skapelser. Den kärleken stannar i skapelsen. Liksom med kaffeplantage, hampa eller bomullsodlingar, hudvårdsprodukter etc, eller tjänsteföretag som drivs av passion.

Har ni tänkt på att det av värde inte går att värdera? Kärlek, närhet, intimitet är gratis. De är. Värderingar är alltid dualiserade önskemål eller omdömen kring något som finns i framtiden eller tillhör det förflutna. Är ni med?

Nuet. En människa, eller ett folk, i trauma har lämnat nuet. Och där blir vi destruktiva, passiva och faller åt ödets nycker. I nuet börjar kreativiteten, aktiviteten och närvaron. Här uppstår lösningar på eventuella problem. Här gror tankefrön. Här dansar livsandarna. I nuet möts människor. Vi kan aldrig mötas i ett förflutet eller i en framtid – vi kan endast mötas nu.

Meningen kan omöjligt vara att ta liv. Vi äger våra egna liv och det är bara ur de vi kan ge. Sedan kan vi omformulera en ny politisk vision. Då kan också alla komma till tals…